Vår hund finns inte mer... :(:(:(

Det här kanske jag skulle ha skrivit för flera dagar sen, men jag har faktiskt inte haft vare sig ork eller lust... men vår goa Bonny dog i fredax - helt oförberett och plötsligt! Vi misstänker att det berodde på hjärtat, en stor infarkt eller nåt liknande... för det var över på ingen tid! Hon föll ihop på hallgolvet och från den ena sekunden till den andra så var hon borta:(
Prata om chock för oss alla... tyvärr så råkade Tom bli den som såg förloppet först, utan att först fatta vad som var på gång egentligen - ja det var knappt att vi fattade ens!
Hon hade ju inte ens varit sjuk! Så att det bara var möjligt att det kunde ske så snabbt är fortfarande ganska ofattbart även om jag samtidigt är lättad över att hon slapp lida och att vi slapp o ta beslutet om att eventuellt avliva henne! Men iallafall...

Pojkarna har varit (är) otroligt ledsna... ett tag trodde jag knappt att dom skulle sluta gråta ens:( Men så är det ju... bättre att gråta än att lägga locket på. Gråtit har ju även jag gjort, så pass att man nästan blev trött på att gråta... hemskt är det!

Iallafall... vad gör man med en stor hund på 50kg som dör hemma??? Ja, vi var lite rådvilla först... djursjukhuset... kremera... eller vad?
Vi hade tur skulle jag vilja säga... med god hjälp av en god vän (Tack Pia!!!) så är hon nu begravd på en djurkyrkogård inte så långt härifrån o med tiden kommer hon att få både sten o en skylt med sitt namn på! Det kändes faktiskt riktigt bra, mitt i allt elände. Dels fick även barnen se en värdig avslutning på det hela även om nu många tårar föll:(
Trodde det skulle vara jättedyrt med en vanlig begravning, men döm om min förvåning då det gick under 500-lappen!
Jag tror nog att dom flesta kremerar sina djur förvisso eller gräver ner dom i trädgården, men för det första kunde jag inte med tanken att gräva ner 50kg hund i vår trädgård och för det andra så får man ju inte lov ens! Sen vad gäller kremering... visst, ok - men det hade kännts knepigare på nåt vis o åka dit o ha avslutningen på det viset med barnen osv.
Men som med allt annat så kan man ju vrida o vända på en sådan diskussion i det oändliga och alla gör ju efter tycke o smak såklart... vi gjorde det som kändes bäst för oss och nu har vi ju t.o.m ett ställe o köra till om vi vill.

Men fy vad det känns jobbigt nu... tomt o tyst! Ingen som möter en i dörren eller smyger upp sitt stora huvud under armen på en... usch... vedervärdigt! Hon fyllde verkligen en plats i våra liv och kommer alltid o finnas kvar hos oss i våra hjärtan!
Snittåldern för en leonberger är 8 år (7,8 för hanar och 8,2 för tikar) och Bonny skulle bli 8 år i december... så prata om att följa statistiken:( Jag trodde verkligen i min enfald att vi skulle få ha henne kvar iallafall ett par år till... hon var ju frisk! Visst hade vi märkt på henne att hon blivit gammal, speciellt det sista halvåret... tröttare, lugnare och lite segare rent allmänt! Men vad begär man av en stor ras, dom blir ju tyvärr gamla fort:(
Men men...

Pojkarna har pratat ganska mycket om det hela och lär så göra o det är ju bara bra och skönt att dom vill prata! Meningen är ju inte att vi ska vare sig glömma henne eller att hon nu är borta. Men man får väl förlika sig med att vi faktiskt får vara utan henne nu och enbart leva på minnena, iallafall tids nog.

Detta hände nu i fredax och vi begravde henne dagen efter... egentligen skulle jag ha varit i Hbg o scrappat eftersom Scraproom hade CyberCrop... men det blev ju inget med det - till en början! Jag hade ringt mina kompisar o allt o avsagt mig allt scrappande den dagen... men efter alla mängder av tårar så beslöt vi oss skingra tankarna iallafall o vi åkte iväg ändå, killarna följde oxå med o fick leka ihop med barnen där - det var nog precis vad vi alla behövde just då... lite time-out. Så det blev ändå att vi samlade ihop oss några vänner den eftermiddagen... det höll ju på från 9.00 till 24.00 så vi hann ju med en hel del:)

Först satt jag o gjorde precis ingenting... var ganska så tom i skallen efter allt som hänt, så det var egentligen ganska skönt o bara få vara en stund ihop med dom andra. Men till slut fick jag gjort 2 st lo's till 2 olika utmaningar på CC och självklart blev den ena på Bonny o pojkarna:)
Här kommer dom båda...

Så ett varmt tack alla ni som känner er träffade, för en mysig helkväll:)

Annars har veckan gått i skolans tecken... jättekul o stimulerande är det o vår lärare är superb att lyssna på:) Har lärt mig massor av nytt så det känns givande! Men gårdagen då jag satt själv hemma o gjorde en del av inlämningsuppgifterna till skolan så kändes det bra tungt! Tyckte enbart att jag såg o hörde Bonny precis överallt:( Det lär nog ta sin tid innan minnet av henne lägger sig... om det nu gör det???

Kram på er alla!
*S*