Långledig!

Ja, man lever verkligen för denna långledighet - iaf gör jag det:) Jag har precis gått av mitt 3'e nattpass o nu väntar 9 dagars fritt! Jag har kommit till ett skede i livet då jag mycket väl skulle kunna tänka mig att gå hemma på heltid - bara vara o komma ikapp mig själv o försöka få mer tid med familjen... hade nån' kommit o föreslagit detta när barnen var jättesmå så hade jag bara skakat på huvudet! Men som sagt - alla är vi olika o allt har sin tid.
Men självklart är ju idéen helt utesluten - ekonomin finns ju bara inte till det.

Däremot är jag jätteledsen över att mycket av min lediga tid går åt att bråka o kiva med store sonen o hans slit med läxorna:(

Vi blir båda helt utmattade både känslomässigt o fysiskt. Det är ett fruktansvärt dilemma - allt berömmet från skolan vi får för att vi kämpar så o att jag tar mig denna tiden för att stötta honom och min förtvivlan över att bara vara osams o inte hinna med nåt kul med pojkarna:(
Det känns verkligen orättvist många gånger... varför ska han behöva kämpa så mycket? Varför ska inte vi kunna hinna med lite kul saker i veckorna istället som kanske många andra familjer?
Eftermiddagarna här blir som ett infekterat vakum ibland när vi ska sätta oss o börja... det räcker med så lite för att hans koncentration eller tålamod ska brista! Bara en sån enkel sak som att telefonen ringer... det kan verkligen bli kaos:(

Nä fy... man har en klump magen alla dom dagarna han måste sitta med sitt.

Han har nog all tänkbar hjälp han kan få från skolan, men sen ligger ju faktiskt resten på honom - jag kan hjälpa o stötta honom, men det är ju faktiskt inte jag som ska göra läxorna åt honom!
Han ska ju utredas ordentligt för dyslexi till hösten... och det blir nog bra med det - men kämpandet lär ju kvarstå gissar jag...

Jag tänker mycket på alla dom som fixar o jobba heltid, sköta hem o familj smärtfritt utan problem - dom är så beundransvärda tycker jag!
Jag jobbar deltid o orkar dåligt ändå...
Sen självklart så finns det den kategorin av familjer som enligt skolan inte lägger 2 fingrar i kors för sina barn oavsett hur mycket hjälp dom behöver o det kan chocka mig enormt!
Jag försöker åtminstone, även om jag är påväg att kasta in handduken hur många ggr som helst.

Ja hur man än vrider sig så är häcken bak... *suck* Det lär väl visa sig i framtiden om det har varit värt alla gråa hår - eller inte...
Jag hoppas iaf att han kommer att förstå att jag har gjort det för hans bästa o inget annat.

Nu hojtar kidsen att dom vill ha sällskap i soffan o se "Ensam Hemma 4"... passar mig ypperligt efter 3 nätter och en seg eftermiddag med läxor o fotboll:)

Ha det bäst *S*